"-Jag orkar inte mer"

men vad tror du jag gör?? jag måste finnas här och hålla dej vid liv,  samtidigt leva mitt liv.

Jag kämpar för mitt liv och räcker inte till, jag blir inte serverad på silverfat, jag får inte allt jag vill ha.

Du ska bara veta, jag försöker verkligen. Det är så ensamt att kämpa själv.

Det sliter på hjärtat, bara motgångar.

Känns som om att man tar ut hjärtat och skrapar det i asfalten och sedan sätter tillbaka det med grus och allt så det skaver lite extra.

Jag måste må bra, jag måste få dig att må bra.

Jag lever åt två, hela tiden. Jag spricker och faller i bitar.

Jag vill aldrig bli som dej, jag vill inte ha några tillflyktsberoenden.

Jag får klara mig själv, utan smärtstillande.

Det är bara så otroligt jobbigt att bära på allt.

Jag behöver ledigt ifrån både mitt och ditt liv ett tag. leva någon annans liv, få någon annans bekymmer.

Jag är så van vid denna känslan, jag är den som borde må bra då mitt liv blev så mycket bättre.

Men du drar ner mig med, det finns inget jag kan göra.

Vad ska lilla Isabelle göra för att få dig att orka leva och ta itu med ditt liv och din ångest?

Jag vet att du inte har haft det lätt, men tyvärr har det bara varit ditt eget fel.

Det var du som valde droger, inte dom som valde dig.

Du valde dom, och du gjorde alla saker.

Det finns ingen som kan spola tillbaka tiden, och hade du gjort det hade vi tre inte funnits.

Definitivt inte jag.

----------

En olycka förändrade allt föralltid.

Jag förstår att det måste vara den mest hemska känslan någonsin, det jobbigaste att behöva gå igenom.

Men det finns inget vi kan göra åt det, du måste ta itu med det, bearbeta det.

Kan du inte bara lyssna, förstå att vi vill dig väl.

Vi kommer alltid finnas här men någon måste finnas för oss med.

Kan inte lita på någon längre, när man bara har blivit sviken.

"-Jag lovar" "-Jag lovar denna gången" "-Det är annorlunda nu"
Det är inget annorlunda alls, jag har litat på dig varje gång, och senast igår ringde du.

Du skulle ju bli bra nu? Du skulle ju inte göra något?

och du skulle inte ringa i det tillståndet, det gjrode du aldrig när jag var liten.

Är jag vuxen och kan hantera det nu?

Nej, jag är fortfarande lilla Isabelle och det svider så otroligt, jag vill inte ens lyssna.

Du ringer om några dagar och försöker förneka, sedan säger du förlåt.

När ska du hitta din egentliga roll?

När ska jag få komma och få tröst?

När ska jag få ha någon som säger visa och snälla saker som får mig att må bra?

Det är ju bara min roll att säga saker,  säga saker så du förstår att allt är värt det.

men orden tappar du så lätt, glömmer bort vad det var jag sa.

vad var det som var värt det?

Att vi älskar dej och finns här och att vi inte klarar oss utan dej?

Förstår du inte hur ledsna vi skulle bli?

Jag skulle inte klara det.

Jag hatar dej. Jag saknar dej.

Vad vore jag utan dina andetag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

What i do when i have nothing to do heh

Fyllde i med lite färg. Den 26 fortsätter vi!

Allting rör sig så fort. Behöver lite slowmotion för att hinna med. Jag fattar ingenting. Vad händer? Kommer jag explodera? Eller har jag redan gjort det? Känns som om mitt psyke har blivit drogat. Jag släpas med på vad som förväntas hända ...