Mycket funderingar nu för tiden.
Alldeles för mycket att göra, alldeles för stressigt och saker som måste göras.
Jag hinner ingenting, kommer inte ihåg någonting.
Som om man samlat ihop hela mig i en glaskula och sedan kastat den i marken, tusen bitar överallt och där i mitten står jag.
Måste samla ihop allt, tankar, saker, planer, jobb, vänner, privatliv, familj, hälsa och hjärtat, puls i 1000/min.
Och folk har börjat säga att istället för att det är en vägg så är det ett stup, jag förstår dom.
Men jag faller inte, jag dras ner samtidigt som jag för mitt liv försöker klättra upp.
Paranoid dessutom. Vem fasen är jag?
Nu måste jag fortsätta jobba.
Men så här är det, det är så det känns.
Lika bra att le, då ser man iaf bättre ut.
Välkomna in i mitt huvud.

[Bild]

Att shoppa slut alla pengar och att tatuera mig gör mig glad.
Och mina vänner. Dom som jag har kvar.
Tack för att ni finns och står ut med mig!